Mesar allihopa?

Känner mig stolt över mitt yrke och det som yrket sjuksköterska står för. Är stolt över att säga att "jag arbetar som sjuksköterska" men nu börjar denna stolthet mer och mer övergå till en viss skam över min yrkeskår.
I media uppmärksammas just nu sjuksköterskans låga löner och ämnet är hett. Men hör man mycket från "de egna leden"? Nej, det tycker inte jag. Såg på Nyhetsmorgon för en tid sedan då min fackförbundsordförande oc en sjuksköterska var gäster. Hela intrycket de gav var bara mesigt. Inte laddade för att kämpa för vår sak precis. Så fort sjuksköterskan fick en fråga svarade hon med att upprepa frågan o sen kom ingen ihåg hennes svar. Fackordföranden kunde tagit tillfället i akt o uppmanat oss alla till att kämpa o börja agera, men icke. Det känns tråkigt att det ska behöva vara ett annat facks ordförande och en man; nämnligen TCO:s som gör ett uttalande till vår favör som verkligen berör de som lyssnar. Vi borde verkligen smida medan järnet e hett (så att säga). Men för att bäst göra det så behöver vi vara organiserade och enade, det är här som Vårdförbundet ska komma in. Jag vill visa sjuksköterskan som en stark, oftast kvinna, som vet vad hon kan och vill. En som leder sitt arbete under en arbetsdag och som är den som patienterna ser som proffset på att vårda dem. Nu i debatten var e då alla dessa människor. De som vandrar i korridoren eller går i patienternas hem: var e de sjuksköterskor som jag är van o se dem. De som hörs och gör sin röst hörd. De som är proffsen. Vi måste visa oss NU.
Det är så fruktansvärt skrämmande hur låga våra löner är. Att jag som sjuksköterska med tre års högskoleutbildning och en kandidatexamen ska ha lika mycket betalt som en som endast har gymnasiet eller högstadiet som utbildning och exempelvis arbetar i en klädaffär eller i ett gatukök eller monterar ihop maskiner på löpande band.
Att vara sjuksköterska innebär att ansvara för människors liv!!! Är det ingen som fattar det. Hur prioriterar vi människor egentligen?